Linda Andersson

   Kommer ni ihåg när man var liten(mindre kanske är ett bättre ordval)? Man oroade sig inte över något och de största problem man hade handlade om hur man skulle sätta gosedjuren i sängen eller hur man skulle förhandla om högre veckopeng. Har precis varit på besök hos farfar och farmor . Varje gång jag gör det börjar jag alltid att tänka tillbaka på barndomen. Jag spenderade fruktansvärt mycket tid där som liten, i princip varje dag. Åt honung, hjälpte farmor att rensa i rabatten, fick steka pannkakor trots att jag egentligen inte kunde, städade, plockade fina blommor, åkte pulka på baksidan av deras hus, klättrade i träden, plockade frukter av alla möjliga slag, lekte under trappan med farfars käppar trots att man inte fick och det bästa av allt sockerdrickaträdet.

   Jag och min kusin Johan, som tro det eller ej var min absolut bästa kompis som liten, hittade ett träd som såg precis ut som det i Pippi. Ni vet? Ett hål rätt in i stammen. Vi var fast beslutna om att det var ett sockerdrickaträd men det fanns aldrig något där så till slut tog vi saken i egna händer. Vi hittade gamla 33 cl glasflaskor. Skrev nya ettiketter fast eftersom att vi inte lärt oss stava så skrev vi ju egentligen inte sockerdricka på dom utan bara lite krumelurer. Men vi kunde ju se att det stod sockerdricka, det var huvudsaken. Men iaf, vi satte på provisoriska(?) korkar på nåt vis, la ner flaskorna i trädet och sen bestämde vi hos för att vi hade glömt bort att vi lagt dit dom. Ett tag senare när vi kikade i trädet för att kolla om det fanns sockerdricka där så fanns det ju det. Vi blev alldeles till oss och berättade för alla att vi minsann hade hittat ett  riktigt sockerdrickaträd.

   Som sagt det var tider det. Fantasin flödade, problemen var minimala och man blev glad över att hitta ett "sockerdrickaträd". Vad blir man glad för nu? Inte blir man glad för sådana småsaker, eller? Ibland längtar jag faktiskt tillbaka till sockerdrickaträdet och den okomplicerade tid i mitt liv kallad barndom. Nu finns det bara massa krav och måsten som alla förväntar sig att man ska klara av. Och värre kommer det  att bli efter den 29 maj när jag skrikande/sjungande jublar "För jag har tagit studenten". Jag kommer utan tvekan att vara lycklig då men sen då. När jag på måndagen den 1 juni vaknar upp och inser att jag är arbetslös. Jag blir stor på riktigt och måste söka jobb nu mitt i denna ljuvliga finanskrisen, lyckat. Skulle kunna börja plugga. Men vad vill jag plugga? Just det, jag har ingen aning. Ångesten börjar helt ärligt komma krypande. Tror ni man får gå ett år till på gymnasiet?

Over and out / L I N D A